Idag har jag gått i mina gamla kvarter där jag lekte som barn. Plötsligt slog mig tanken att jag absolut inte skulle vilja att Alva växte upp här. Inte för att jag hade det dåligt som liten men känslan jag fick av att gå här efter alla år var inte direkt upplyftande. Gatorna är fulla med hål och inte en endast själ är ute och klockan är inte ens fem. Var är alla barnskratt? Mopeder? Fotgängare? Mammor med sina barnvagnar? De enda levande väsen där i mörkret är jag , Alva som sover i vagnen och en rädd stövare som ständigt sneglar nervöst efter mig samt dennes ägare. Stackars hund, inte konstigt att man blir folkskygg i denna spökstad. Dessutom är det nästan becksvart, skräpigt, omodernt, de flest hus är nergågna, på de en gång vita staketen hänger flagnad färg som vinden leker med. Jag går förbi hus där mina klasskompisar och deras föräldrar för många år sedan bodde, jag går förbi min gamla skola och tänker på alla klassrum vi hade och på gympasalen, de badar alla i mörker. Det finns inga mysiga, upplysta lekparker bara slitna gungställningar vid skogsbrynet, det finns inga eljusspår eller trevliga promenadstråk, bara mörker, stora kraterliknande hål i marken och tystnad. Var är alla? På Ikea, eller?